AI Designmyndigheten
Vi befinner oss i ett vägskäl inom mjukvaruutveckling. Diskussionen handlar ofta om vilken om AI skriver den bästa koden (Claude vs. ChatGPT) eller var var AI ska bo (IDE eller CLI). Men det är inte rätt fråga.
Problemet är inte generera med koden. Det är validering av den.
Om vi omfamnar AI som "Vibe Coders" – där vi anger avsikten och AI tar hand om utförandet – skapar vi en enorm ström av ny mjukvara. En svärm av AI-agenter kan på en minut generera mer kod än en seniorutvecklare kan granska på en vecka. Människan har blivit flaskhalsen.
Lösningen är inte mer människor. Lösningen är en AI-designmyndighet.
Från hantverkare till fabrikschef
Traditionellt är en "Design Authority" en liten grupp arkitekter som träffas veckovis eller månadsvis för att godkänna eller förkasta en design. I en värld av högfrekvent AI-utveckling är den modellen hopplöst föråldrad. Den är för långsam och för reaktiv.
När vi övergår till "Disposable Code" – mjukvara som vi inte ständigt refaktorerar utan kastar och genererar på nytt när kraven förändras – förändras vår roll fundamentalt. Vi är inte längre murare som lägger sten för sten. Vi är arkitekterna bakom fabriken som skriver ut väggarna.
Men vem kontrollerar att dessa väggar står rakt?
"Gauntlet": Ett automatiserat eldprov
En AI Design Authority är ingen person, utan en pipeline. En "Gauntlet" som varje rad genererad kod måste kämpa sig igenom för att nå produktion. Denna process ersätter inte den mänskliga kodgranskningen med inget, utan med något bättre.
Den fungerar i tre lager:
1. Den verkställande makten (Genereringen)
Vi ber inte en enda AI om en lösning, vi ber om tre. Vi låter Gemini 3, GPT-5 och en open-source-modell (som Llama) arbeta parallellt med samma problem. Det förhindrar tunnelseende och bryter den "lathet" som LLM:s ibland lider av. Denna metod är också vetenskapligt undersökt och visar att man kan förebygga AI-hallucinationer och bygga mycket långa kedjor utan fel
2. Det Hårda Filtret (Lagen)
Det är inget att diskutera. Koden måste kompilera. Linters får inte klaga. Och avgörande: Blackbox-tester måste klara testerna. Vi testar inte om funktionen fungerar internt (det kan manipulera AI), vi testar om systemet utåt gör vad det ska. Misslyckas testet? Direkt i papperskorgen.
3. Det Mjuka Filtret (AI-juryn)
Detta är den verkliga innovationen. De kvarvarande lösningarna presenteras för en specialiserad "Voting AI". Denna agent skriver ingen kod, men läser kod. Den är tränad på våra arkitekturprinciper, säkerhetskrav (OWASP, ISO) och efterlevnadsregler (EU:s AI-förordning).
Den röstar: "Lösning A är snabbare, men Lösning B är säkrare och följer vår mikrotjänstarkitektur bättre."
Vinnaren går till produktion.
Programvarans maktdelning
Denna modell tvingar fram maktdelning som saknas i många team.
- Den lagstiftande makten (Arkitekten): Arkitekten skriver "konstitutionen". Promptarna, arkitektur-dokumenten (
project-description.md, rules.md, skills.md en principles.md), de fasta kraven. Arkitekten bestämmer vad vad vi bygger, vem som bygger det, hur och varför. - Den verkställande makten (Coding Agents): De utför. Snabbt, billigt och under ledning av mänskliga utvecklare.
- Den dömande makten (Design Authority): Ett oberoende AI-lager som prövar enligt lagen.
Slutsats: Arkitektens nya roll
Den befriar oss från syntaxfelens tyranni och låter oss fokusera på det vi är bra på: systemtänkande. Sanningssökande. Struktur och beslutsfattande.
Frågan är inte om AI kan skriva vår kod. Det ämnet är redan avgjort. Kod blir till stor del en engångsprodukt.
Frågan är: Vågar du lämna kontrollen över kod släppa taget för att återfå kontroll över kvalitet vunna tillbaka?
låt mig veta
