AI Design Authority
Vi står vid en vändpunkt inom mjukvaruutveckling. Diskussionen handlar ofta om vilken huruvida AI skriver den bästa koden (Claude vs. ChatGPT) eller var var AI ska bo (IDE eller CLI). Men det är fel diskussion.
Det verkliga problemet är inte generering av kod. Det verkliga problemet är validering av den.
Omfamnar vi AI som "Vibe Coders" – där vi anger avsikten och AI sköter utförandet – skapar vi ett enormt flöde av ny programvara. En svärm av AI-agenter kan generera mer kod på en minut än vad en senior utvecklare hinner granska på en vecka. Människan har blivit flaskhalsen.
Lösningen är inte mer människor. Lösningen är en AI Design Authority.
Från hantverkare till fabrikschef
Traditionellt är "Design Authority" en liten grupp arkitekter som samlas en gång i veckan eller månaden för att godkänna eller avvisa en design. I en värld av höghastighets-AI-utveckling är den modellen hopplöst föråldrad. Den är för långsam och för reaktiv.
När vi övergår till "Disposable Code" – mjukvara som vi inte refaktorerar i all oändlighet, utan kastar bort och genererar om när kraven ändras – förändras vår roll i grunden. Vi är inte längre murare som lägger sten på sten. Vi är arkitekterna bakom fabriken som skriver ut väggarna.
Men vem kontrollerar att dessa väggar står rakt?
”Handsken”: Ett automatiserat eldprov
En AI Design Authority är inte en person, utan en pipeline. En "Gauntlet" som varje rad genererad kod måste kämpa sig igenom för att nå produktion. Denna process ersätter inte den mänskliga kodgranskningen med ingenting, utan med något bättre.
Det fungerar i tre lager:
1. Den Verkställande Makten (Genereringen)
Vi ber inte en enda AI om en lösning, vi ber tre. Vi låter Gemini 3, GPT-5 och en öppen källkodsmodell (som Llama) arbeta parallellt med samma problem. Detta förhindrar tunnelseende och bryter igenom den "lathet" som LLM:er ibland lider av. Detta tillvägagångssätt är också vetenskapligt undersökt och visar att du kan förhindra AI-hallucinationer och bygga mycket långa kedjor utan fel
2. Det Hårda Filtret (Lagen)
Här är ingen diskussion möjlig. Kod måste kompilera. Linters får inte klaga. Och avgörande: Black Box-tester måste lyckas. Vi testar inte om funktionen fungerar internt (det kan AI:n manipulera), vi testar om systemet gör vad det ska utifrån sett. Misslyckas testet? Direkt i papperskorgen.
3. Det mjuka filtret (AI-juryn)
Detta är den verkliga innovationen. De återstående lösningarna presenteras för en specialiserad "Röstnings-AI". Denna agent skriver ingen kod, utan läser kod. Den är tränad på våra arkitekturprinciper, säkerhetskrav (OWASP, ISO) och regelefterlevnad (EU:s AI-akt).
Den röstar: ”Lösning A är snabbare, men Lösning B är säkrare och följer vår mikroservicestruktur bättre.”
Vinnaren går till produktion.
Mjukvarans Trias Politica
Denna modell tvingar fram en maktdelning som saknas i många team.
- Den lagstiftande makten (Arkitekten): Arkitekten skriver "Konstitutionen". Prompterna, arkitekturdokumenten (
project-description.md, rules.md en principles.md, de hårda kraven. Arkitekten bestämmer vad vi bygger och varför. - Den verkställande makten (Kodningsagenterna): De utför. Snabbt, billigt och under överinseende av mänskliga utvecklare.
- Den dömande makten (Designmyndigheten): Ett oberoende AI-lager som kontrollerar mot lagen.
Slutsats: Arkitektens nya roll
Det befriar oss från syntaxfelens tyranni och låter oss fokusera på det vi är bra på: Systemtänkande. Sanningssökande. Struktur och beslutsfattande.
Frågan är inte om AI kan skriva vår kod. Det är redan avgjort. Kod blir till stor del förbrukningsbar.
Frågan är: Vågar du släppa kontrollen över genomförande för att därmed återta kontrollen över kvalitet det?
